Aftonbladet skriver om världens fetaste man; "
Mötte kärleken- tappade 180 kg". Skulle egentligen inte vilja kommentera det här bara för jag tycker det är rätt hemskt. Jag kan dock inte låta bli att tänka tanken varför man aldrig gratulerar människor för att de år efter år lyckas
behålla vikten? Ja visst är det imponerande att gå ner 180 kilo, men tragiskt att man lyckas gå upp så mycket innan någonting händer. Och då menar jag både i det egna huvudet och hos människor runt omkring. Nu är det i och för sig så att många människor som är normalviktiga sällan eller aldrig behöver fundera på sin vikt och vad de äter. I dagens samhälle blir dessa individer dock färre och det är inte alls svårt att förstå. Bara genom att lära sig lite grundläggande kunskap om människans aptitreglering och den så kallade "hushållningsgenen*" (
thifty gene) så förstår man snabbt vilket under det är att så många faktiskt klarar av att stå emot alla frestelser vi ständigt utsätts för.
Leta mat är ett sällan använt begrepp i nutiden,
låta bli maten desto vanligare.
*Hushållningsgenen = En gen som utvecklats för att maximera den metabola effektiviteten, fettinlagringen och sökandet efter mat. Hurvida denna finns eller inte är dock väldigt omdiskuterat.
Men i alla fall, om du nu tänker efter; har du aldrig känt en önskan att gratulera dig själv när du faktiskt klarar av att säga nej till alla erbjudanden som dyker upp framför näsan?Kalasets kakfat? Butikernas fantastiska extraerbjudande på godis och glass?
Är du intresserad av att veta mer om aptitreglering skulle jag rekommendera dig att läsa någon av
Charlotte Erlanson-Albertssons böcker. Mer om detta finns på hennes
hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar